Om att älska.
Jag minns tiden innan kärlek blev förknippat med problem, jag saknar de naiva i mig själv när jag gärna satsade varenda centimeter av mig själv på den jag älskade. Jag saknar den jag en gång var men jag är glad över allt jag har lärt mig, men samtidigt inte. Vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör? Man blir rädd och de är inte bra. Jag orkar inte bli kär säger jag och det är sant, jag orkar inte. Jag är ledsen över att de blivit så. Att man inte orkar med de som egentligen är de finaste av allt. Jag är ledsen över att jag förknippar de med något som gör så ont. Jag är ledsen för att jag har blivit behandlad som jag har blivit och jag är ledsen över att jag gjort mig mer självisk. Men hur ska man annars skydda sitt eget hjärta?
Utdrag ur boken jag fick i födelsedagspresent, läs den!
